at BRUNAKRA

Brunakra offers residency for artists, writers, journalists, or anybody that carries ideas that requires time and space to realize. The period is supposed to end with an exhibit or presentation of the completed work to the public or specially invited guests. This is our log of previous visiting residents.

Jose Bote

We strive to expand the Residency Program into an open invite for different expressions and fields of work. Jose Bote is the first playwrighter to attend the program and will stay at BRUNAKRA the last two weeks in June 2017.

boise-armenian-genocide-memorial-plaque-in-public-parkrespect-for-the-killing-fields1Iain_Mallory_Rwanda-2700-1490x993

Jose writes as well as directs theatre. In his own playwrights he’s been collecting and reassembling from popular culture and the film classics, while he as a director been mostly interested in staging plays by the masters, specifically Alessandro Baricco, Eugène Ionesco, Calderón de la Barca and William Shakespeare.

A couple of years ago Jose visited Cambodia as a tourist, bicycling though the country and where struck by the intensity of the memories from the genocide taken place on the same sites some forty years earlier. As wars actually has declined the last hundred years the tools for destruction are today infinite. When the killing starts it has no real end, manifested not least by the memorial sites that now covers these places. We duck for cover, resurrect and build memorials. Not to not forget, but to give hope. It’s a needed manifest to save ourselves from the act.

At BRUNAKRA Jose will work on a manuscript where these mechanisms are investigated. He is conducting research from genocides in three different parts of the world and from three different periods this last century, the Armenian Genocide 1915, The Cambodian Genocide 1975 – 1979 and lastly the Rwandan Genocide 1994. As memories again are getting politicized and truth only reflects view points and even the collective memory of The Holocaust is fading, it’s more than ever (As we always say about this time) important to reflect in big and small over what drives the forces of society into madness or alternatively into prosperity. And as banal as it may seem prosperity is basically the combination of political freedom, freedom of speech, peace and a decent meal. The Freedom to say that 2 + 2 = 4.

Hildegard Skowasch

Whenever the label expressionist is used to describe an artist’s work, it could be understood with a certain amount of irony. What would the opposite of expressionism be for an artist? Artworks that express nothing? …and yes if so, that would be decoration.

When we choose participants in our residency program we try to not make to much of a judgment on the artistic quality of the applicant, it would, as we see it, be all too difficult to make such conclusions based on a mail, a website or sent images which is the most common way we receive stuff. Instead we focus on the sincerity of the applications, does this seam as a person that would appreciate to stay here, is there a plan for the time staying here, what is the objective for the stay?

That might be why the majority of the applicants that stayed at BRUNAKRA has been artists not working with objects, but rather with concepts, which mostly taken form in installations or performances. In this perspective Hildegard is an exception, her work is physically present and clearly expressive already when seen in an image. In one way she reminds us of the Wild Art from Berlin’s and New York’s eighties but foremost this expressions reached out to us instantly as we received Hildegards application. We’re very glad to welcome Hildegard as resident in April/May 2017.

Hildegard’s Artist Statement

MY WORKS COME ABOUT IN AN OPEN-END WORK PROCESS.

They are improvisations. I combine elements which normally do not belong together and rework them until they become a compatible whole.

They develop intuitively and are drawn from personal experience. Errors and accidents are an inherent part of the work process and open up other avenues of exploration. Everything is in motion, nothing is fixed. Each work represents a single illustration and can lead to other examples.
Paper is the primary material but other materials can be used in combination.

Amorphous bodies form the basis for shaping three-dimensional forms. By adding small details they undergo a metamorphosis which can be poetic, magical, witty or even disturbing, producing unexpected insights.

My works comprise both figurative and abstract pieces which act reciprocally and are co-determining. The figures can be viewed as characters in an imaginary play. Together with abstract elements and drawings, they act as an ensemble on stage creating their own scenes and tableaus. This interaction becomes improvisation itself.

More info is found on Hildegards own website http://www.hildegardskowasch.de

Hildegard Skowasch residency at BRUNAKRA is supported by:

gi_logo

 

 

Jacinta Yelland and Ethan Mentzer

We’re happy to welcome Jacinta Yelland and Ethan Mentzer for our resident program during spring 2017.

Jacinta and Ethan are both hunters and collectors, in their separate lines of work. Jacinta through theater, by exploring the foundations of community building, versus an ‘every man for himself’ mentality that persists in todays society. Drawn to explore the medium in hopes of finding ground for 1. dialogue, 2. acceptance 3. positive social change.

Ethan explores and experiment with Found Music digging into the opportunities of sampling and looping pioneered by the hip-hop genre, Ethan records or sample “found sounds” and reconstructs them into sonic collages or in other words, musical compositions.

Tranquility and contrast

Jacinta is an Australian actor and theatre creator. She graduated from Queensland University of Technology with a Bachelor’s degree in Creative Industries majoring in Drama and completed her final year at the University of Leeds, England. She has travelled across Australia and the world to train and perform with renowned theatre practitioners and companies including Philippe Gaulier, Sankai Juku, John Gilkey, Steph Kehoe, Pig Iron Physical Theatre Company, RealTV, Upright Citizens Brigade and Zen Zen Zo Physical Theatre Company.

Ethan has been making music all of his life. He is a musician, composer, songwriter, producer and sound engineer. He graduated with honors from Berklee College Of Music with a Bachelor of Music majoring in Music Production and Engineering.

Ethan views his role as a musician in the studio as part artist (creating from the soul or the unknown), part craftsman (honing skills, practice and knowledge) and part scientist (performing controlled experiments using sonic waves to create or manipulate emotion in the human body or psyche).

Residency spring 2016

Julie Poitras Santos stayed for a month working with her project Map & Universe at BRUNAKRA. At the end of the period, June 10th the work was partly presented during an open reception and dinner.

Press_clip_Julie2016

Ystad Allehanda wrote a nice piece about Julies stay.

 

Along the infinite stroll

Our writer looks out the window and reflects on walking (in Swedish)

——————–
Posted: June 9, 2016
Fredrika Ivarson
Litteraturvetare 

”När du går är allt möjligt”, säger Rousseau i sina Bekännelser. ”Din framtid är lika öppen som himlen framför dig och om du går i flera timmar kan du fly din identitet. Du kommer till en punkt när du gått flera timmar när du bara är en kropp som går. Bara det. Du är ingen. Du har ingen historia. Du har ingen identitet. Du har inget förflutet. Du har ingen framtid. Du är bara en kropp som går.” Men det är inte kroppen utan tänkandet som är det viktiga när du går, tänker Nietzsche, som säger: ”Bara de tankar man gått fram är något att ha.”

I boken Gå till gå berättar författaren Lars Hermansson om sin vandring i Umbrien och funderar samtidigt kring själva gåendet. ”Varför tänker man så bra när man går?”, frågar han sig. För att hjärnan syresätts? Säkert, men inte bara därför. Han tänker vidare kring tankens immaterialitet och hur den måste ingå förening med språket, men också med kroppen. Att gå ut och gå för att tänka igenom saker och ting är kanske ett sätt att komma fysiskt närmare vårt tänkande. Ibland känns det, säger han ”som ens tänkande är i självklar fas med ens fortskridande i rummet, som om detta fortskridande behöver sin motsvarighet i medvetandeprocessen, eller vise versa, och att man därför tänker med sina ben, sin andhämtning, lukt, syn och hörsel.”

Sent 1700-tal. Romantikernas kulturkritik och naturdyrkan gjorde vandraren till ideal. Han som går med vandringsstav och en enkel packning, som stannar upp och tittar på en hänförande utsikt, han som genom sin närhet till naturen är vis på ett ursprungligt sätt. Fortfarande sysslar den här vandraren med något exklusivt, excentriskt, förbehållet ett fåtal, men bara några år in på 1800-talet blir vandringen ett folknöje. Till och med de lägre klasserna lär sig att det är hälsosamt med promenader. Man skulle kunna säga att det är tåget som får de bredare massorna i Europa att börja uppskatta promenaden. Att gå är inte längre ett nödvändigt ont och den enda möjligheten att ta sig fram. Att fritidsvandra och njuta av naturen blir en trend och den moderna, vandrande turisten föds. Samtidigt hyllar samhället hastighet, teknikutveckling och effektivitet. Att gå för nöjes skull skulle, mot den bakgrunden, kunna ses som en ren provokation. Konsten börjar gradvis anamma dynamiken i samhällsutvecklingen, de stillsamt vandrande romantikerna blir modernister som spränger former och hundra år senare, futurister som hyllar den aggressiva rörelsen och fartens skönhet.

Stadens motsvarighet till den vandrande turisten är flanören, en avspänd person som strosar utan mål och iakttar staden och människorna omkring sig. I Paris, 1800-talets huvudstad, boulevardernas och passagernas stad föds en ny typ av vandrare. Han är ofta huvudperson i Baudelaires diktning och analyseras av Walter Benjamin i hans Passageverk. Flanören är en individ som bryter sig ur den anonyma, likriktade massan och går bredvid och iakttar. Att stanna upp och inte ingå i massan ser Benjamin som en kritik av kapitalismen och han menar att när flanören som karaktär senare dör ut är det en seger för kapitalismen.

Flanören är en man, av övre medelklass, som kan röra sig fritt alla tider på dygnet i staden. Det offentliga rummet tillhör ännu inte kvinnorna och barnen. En flanerande kvinna signalerar sexuell tillgänglighet. En ärbar kvinna kan under 1800-talet varken iaktta andra eller besvara blickar, en nedslagen blick är den enda möjligheten att ta sig fram. Kanske är det så att en strosande kvinna, som går ensam genom en stad på kvällen, eller natten, fortfarande idag inte är helt i sitt rätta element. Kanske är en kvinnas långsamma promenad, utan rädsla eller undvikande blick, där hon själv är den som tittar, inte blir betraktad, fortfarande på 2000-talet en motståndshandling?

En kvinna får inte gå helt ostört i staden förrän under 1900-talet när hon blir den som skall konsumera massproduktionens överflöd. Först när hon börjar shoppa kan hon promenera planlöst och titta, inte på människor utan på varor. Först då får hon en anledning att gå på gatan och behöver inte misstas för någon som ”går på gatan”. Den kvinnliga konsumtionspromenaden för tankarna till konstnären Lena Gustavssons aktion ”En köpfri dag” från 2004. Om verket skriver Lena själv: ”Att strosa långsamt runt på rad med tomma kundvagnar i en galleria kanske låter fånigt. Men känslan och upplevelsen förvånade oss alla. En påtaglig frid och ro fyllde oss. Vi behöver inte handla någonting. Detta enkla konstaterande kändes konstigt nog som en djup insikt.” Återigen strosandet. Det planlösa promenerandet som politisk handling.

Bortom västvärldens moderna utveckling finns den betydelsebärande promenaden, den som har ett högre, symboliskt syfte. Gåendet som för oss närmare Gud. Att pilgrimsvandra finns som motiv i de flesta religioner. Man bryter upp från sin vardag och ger sig ut på en vandring som aktiverar både kropp och själ. En pilgrimsvandring kan beskrivas genom de sju nyckelorden: frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet, delande. Den medeltida pilgrimsfärden sker till Guds ära. En pilgrim på vandring till Jerusalem uppfattas som en person som vandrar i Jesu fotspår och också är beredd att lida och kanske till och med att dö som Jesus. Vandringen är farlig och därför är det tillåtet för en pilgrim att bära vapen. Vägen är alltså inte så lång som man skulle kunna tro mellan den andliga vandringen med et heliga landet som mål och det heliga kriget mot de otrogna. Snart börjar man inte se bara pilgrimsvandringen utan också korstågen och det heliga kriget som botgöring.

Men hur ser ett gående för vår tid ut? Enligt konceptet visa mig din filosofi och jag ger dig din promenad borde vår tids gående vara den post, eller för all del postpostmoderna promenaderna. Att gå som ett sätt att sätta saker i perspektiv? Den som går har aldrig en fast punkt varifrån något kan observeras. Man kan påstå att en sådan punkt finns, men är man i rörelse flyttar den sig ständigt och allt måste studeras ur ett annat perspektiv. Den platsspecifika promenaden? Ett gående som aldrig kan bli till en universell handling som aldrig kan göras likadant oavsett var det företas, utan måste ta hänsyn till platsens egenskaper.

Promenaden utan början eller slut? Promenaden som inte erkänner några gränser? Promenaden som inte följer några regler utan skapar egna? Promenaden som social interaktion? Listan kan göras oändlig.

Gåendet som förkroppsligad tanke, den romantiska vandringen, turistpromenaden, flanörens kapitalismkritiska strosande, den feministiska promenaden, konsumtionspromenaden, den konsumtionskritiska promenaden, pilgrimsvandringen, det postmoderna gåendet. Att gå har, som vi märker både filosofisk, politisk och spirituell potential, kanske rent av revolutionär. Men hur står det egentligen till med det faktiska promenerandet idag? Jag tittar ut genom mitt fönster som vetter mot Långholmen. Varken där eller på Västerbron promenerar man i den vackra försommaren. Där springer man, med lurar tätt inpluggade i öronen.

Fredrika Ivarsson
Litteraturvetare

More to read

In Praise of the Flâneur

Why walking helps us think

 

Julie Poitras Santos

Blind spot (a Procrustean bed or a tale told in four parts/Fall) 2010-2012

We’re happy to welcome Julie Poitras Santos as our first 2016 guest in the residency program.

Julie is a visual artist and a poet. Her practice includes site-specific installations and ritual actions that intersect with language. Walking has been a consistent component in the work for quite some time, as well as the deep relationship between walking and writing.

Since 2011, her research has focused on traditional methods of rope making as a central metaphor for storytelling – navigating ideas of narrative creation and dissolution.

Julie Poitras Santos holds two MFAs, one in Visual Arts from the University of Colorado at Boulder, 2000, and a second in Poetry from the Stonecoast Creative Writing program, 2013.

She currently teaches in the MFA Program at Maine College of Art, and lives in Portland, Maine.

Julie’s residency at BRUNAKRA is in part held in collaboration with ARTLAND. While in Sweden Julie will also visit to the 1700th century Ropewalk facility in Karlskrona in relation to her work with 1. Rope making, 2. Walking.

Andrea Vargas

Observe continuous change, Andrea Vargas 

Being a multi-disciplinary artist using both traditional media and new technologies, Andrea investigates movements in impermanent locations, geological references and metaphors. The coast has been a significant source of inspiration, especially for its constant transformative aspects. In her work she is tracking the traces of human activity through a variety of processes, echoing the marks created on the shore, from the rhythms of the tide.

Andrea stays at BRUNAKRA during September 2016. Welcome to the Open Reception October 1st, 7PM, please RSVP to info@brunakra.com

Andrea Hvistendahl

Andrea Hvistendahls work investigates how society and policy interacts and affects the individual and vice versa. She has throughout her career thoroughly and tirelessly digged into human relations and its power games.

To name a few of her previous exhibited projects; HUMAN WORK (workshops involving 3 humanitarian org. and 13 artists) NO WASTE COOKING (a food-climate action) & YOUR MOVE (a game visualizing our social structures in society).

She arranges workshops and often works in collaborative projects as with Folke Bernadotteakademin (peace & conflict management agency), Environmental organizations, and until 2016 been active in the artist run gallery Studio44. Andrea holds a Master in Fine Arts.

The stone collection is a foundation and a pattern of messages sent from Athens, Greece. It will be exhibited at BRUNAKRA July 2nd – July 20th 2016. The project reflects a vulnerable Europe but also the strength and core values of the individual in relation to the collective and connecting developments growing out of ever changing circumstances.

BRUNAKRA_AndreaHvistendahl2016.003

Notify your participation by joining our Facebook-event !

Residency spring 2015

2015

Evelien Cammeart visited BRUNAKRA four weeks in Mars and April 2015. While at the residency she developed and presented the first version of her perfomance Absorbing Exposure during two cold evenings after dusk. The occasion where held with about 25 people in the audience each of the two nights that the performance where showed.

IMG_5021

The performance where very positively received in the culture section of Dagens Nyheter (April 8th), one of Swedens leading papers and described as “a refined play between inside and outside, light and dark, movement and quietness”

DSC_0030

Some tea was served in waiting for dusk to set in.

About Performance

Absorbing ExposureOn the inside of the body it must be dark, really dark. Maybe even darker at night than by day. Who will ever see this ultimate darkness? Does our body become darker as the days, months, years pass? Maybe its density grows every day because we absorb what we see?Or do we get lighter, because of the exposure to light?Do we function as pellicule or more like a constantly developing photograph?Maybe that is what distinguishes the inside from the outside. Why are we afraid of the dark? The darkest place must be the safest place, but yet, in that place, we aren’t even certain of our own existence… Evelien Cammeart shows her performance Absorbing Exposure at BRUNAKRA APRIL Sat. 4th 19.30

En text om konst som blir och blir kvar i stunden.
A text in Swedish about art that is made and made to stay in the moment

——————–
Posted: Mars 29, 2015
Fredrika Ivarsson
Litteraturvetare 

Varför, vad, hur Performance Art?

Yoko Ono sätter sig ned på golvet och lägger ett par saxar framför sig. Publiken ombes att komma fram, en och en och klippa en bit av hennes kläder. Det hela börjar mycket lugnt och artigt, men blir mer och mer hotfullt och utsatt när hennes kläder trasas sönder och hon till slut sitter i sina underkläder.
(Cut Piece 1964)

Massproduktionens århundrade. Att kunna producera så många kopior som möjligt utifrån ett original är 1900-talets industriella produktionsidé. Det gör att många traditionella hantverk mer eller mindre dör ut och konsten blir en av de sista utposterna för hantverksmässig tillverkning av unika föremål. Konstnären är upphöjd och betraktas som mycket viktig till skillnad från arbetaren på det löpande bandet som är helt anonym och alienerad från produkten han producerar. Konstverket skall helst vara helt självständigt i förhållande till allt som inte har med estetik att göra, särskilt moral politik och religion. Mening och estetiskt värde finns inom verkets gränser, oberoende av yttervärlden. Samtidigt finns i den modernistiska konsten ständigt en rörelse mot ett nedbrytande av kategorier och utpekande av nya riktningar. När en ledande konstriktning, som kubism eller minimalism hamnar i ett dödläge kommer avantgardet söka sig nya vägar. Att gå från producerandet av objekt mot aktivitet, performance, tycks alltid vara i fronten av den här sortens rörelse. Ett slags avant avantgarde skulle man kunna kalla dadaister, futurister och konstruktivister som, för att beskriva det snällt, är för otåliga för att vänta på att publiken skall söka upp deras konst och därför måste ta sin konst till publiken. En direkt uppgörelse med konsten som objekt finns också, som när André Breton förstör en målning av Picabia vid en dadaistisk föreställning i Paris 1919 eller när Robert Rauchenberg 1953 suddar ut en teckning av de Kooning.

”Världen är full av mer eller mindre intressanta föremål;
jag har inte lust att lägga till några fler:”
(Douglas Huebler 1969)

Från objekt till koncept. Sent 50-tal, 60-tal. En misstro mot konsumtionssamhället och konsten som vara på en marknad, kvinnans frigörelse, samhällets förändring från produktionssamhälle till informationssamhälle, teknisk utveckling som gör det möjligt att arbeta i nya medier som video, osv. I takt med tiden går konsten från att producera unika objekt till en idébaserad, konceptuell konst. Begreppet ”Concept Art” används för första gången inom Fluxusrörelsen. Hos Fluxus står det performativa elementet i centrum och det traditionella konstobjektet blir till instruktioner, ett slags partitur som utlöser händelser.

Performancekonsten blir under 60-talet en del av den idébaserade konsten och konstens dematerialisering. Med ett konstobjekt i kris flyttas konstverkets aura till konstnären själv och den egna kroppen blir det främsta verktyget. Konstnärens närvaro, det sociala agerandet och interagerandet, något av det performancekonsten handlar om kan man se i Yoko Onos verk ”Cut Piece” (1964.) Verket är också möjligt att läsa feministiskt, vilket ligger i tiden och för att göra en lång historia kort har konstnären nu gått från att vara en målande man till att vara kvinnlig performance- eller videokonstnär. I och med den konceptuella konsten är kvinnor för första gången i konsthistorien med på tåget från början, med samma tillgång till utbildning, teknik, och rätt att delta. Kvinnor har också en självklar koppling till det som kommer att bli ett centralt tema för konsten; ifrågasättandet av hierarkier och stora berättelser och återupprättande av det som förtryckts.

Det performativa och performance. Det performativa är ett favoritbegrepp inom konstteorin sedan tjugo år tillbaka. Särskilt inom genusvetenskapen, men även inom olika konstdicipliner har det fått stort genomslag, mycket genom Judith Butler. Men vad betyder det? Att säga att konst är performativ är ett sätt att pratat om konsten som verklighetsskapande. Att sikta in sig på konstens verklighetsproducerande dimension. Att se att när ett konstverk visas möter det inte bara verkligheten utan är också medskapare av verkligheten. Själva ordet, performativ börjar användas språkfilosofiskt på 50-talet för att ungefär beskriva uttrycket ”sagt och gjort”. I utsagan ingår också en handling, som till exempel i ”Härmed dömer jag dig” eller ”Härmed förklarar jag er man och hustru”. Snart kommer man fram till att det inte går att urskilja några rent performativa utsagor, det går nämligen inte att skilja mellan konstativa (betecknande) eller performativa (produktiva) aspekter av tal, eftersom varje utsaga innehåller båda. Allt tal är performativt, av samma anledning kan man också säga att all konst är performativ. Det finns skillnader i hur medveten eller intresserad konstnären är av att arbeta med konstens performativitet, men aspekten finns ändå alltid där. Med en sådan förståelse skulle man kunna säga att performancekonsten mer än annan konst sysslar med och är medveten om sin performativitet.

Performance som närvaro. En performance är inte teater, den är inte en illusion av en händelse, utan en händelse, här och nu som presenterar sig som konst. Performanceverket äger rum på en viss tid, inför en publik som sammankallts av konstnären och är inte till för att konsumeras av en universell publik. Det handlar om en platsspecifik närvaro i nuet, ett nu som försvinner och inte kan reproduceras. Skulle den göras om blir det en annan performance, vilket kan belysas genom Deleuzes uppfattning om repetitionen som skillnad och förändring. Det som upprepas blir inte enformigt utan något annat.

Källor:
The saying of doing: Om performativitet, Dorothea von Hantelmann, Paletten 04/08
I den frusna passionens heta skugga, Konstobjektets upplösning, Lars O Ericsson
Performance Art, RoseLee Goldberg
Performance som närvaro och begrepp. En estetisk-filosofisk analys, Mimi Gall