at BRUNAKRA

Brunakra offers residency for artists, writers, journalists, or anybody that carries ideas that requires time and space to realize. The period is supposed to end with an exhibit or presentation of the completed work to the public or specially invited guests. This is our log of previous visiting residents.

About Performance

Absorbing ExposureOn the inside of the body it must be dark, really dark. Maybe even darker at night than by day. Who will ever see this ultimate darkness? Does our body become darker as the days, months, years pass? Maybe its density grows every day because we absorb what we see?Or do we get lighter, because of the exposure to light?Do we function as pellicule or more like a constantly developing photograph?Maybe that is what distinguishes the inside from the outside. Why are we afraid of the dark? The darkest place must be the safest place, but yet, in that place, we aren’t even certain of our own existence… Evelien Cammeart shows her performance Absorbing Exposure at BRUNAKRA APRIL Sat. 4th 19.30

En text om konst som blir och blir kvar i stunden.
A text in Swedish about art that is made and made to stay in the moment

——————–
Posted: Mars 29, 2015
Fredrika Ivarsson
Litteraturvetare 

Varför, vad, hur Performance Art?

Yoko Ono sätter sig ned på golvet och lägger ett par saxar framför sig. Publiken ombes att komma fram, en och en och klippa en bit av hennes kläder. Det hela börjar mycket lugnt och artigt, men blir mer och mer hotfullt och utsatt när hennes kläder trasas sönder och hon till slut sitter i sina underkläder.
(Cut Piece 1964)

Massproduktionens århundrade. Att kunna producera så många kopior som möjligt utifrån ett original är 1900-talets industriella produktionsidé. Det gör att många traditionella hantverk mer eller mindre dör ut och konsten blir en av de sista utposterna för hantverksmässig tillverkning av unika föremål. Konstnären är upphöjd och betraktas som mycket viktig till skillnad från arbetaren på det löpande bandet som är helt anonym och alienerad från produkten han producerar. Konstverket skall helst vara helt självständigt i förhållande till allt som inte har med estetik att göra, särskilt moral politik och religion. Mening och estetiskt värde finns inom verkets gränser, oberoende av yttervärlden. Samtidigt finns i den modernistiska konsten ständigt en rörelse mot ett nedbrytande av kategorier och utpekande av nya riktningar. När en ledande konstriktning, som kubism eller minimalism hamnar i ett dödläge kommer avantgardet söka sig nya vägar. Att gå från producerandet av objekt mot aktivitet, performance, tycks alltid vara i fronten av den här sortens rörelse. Ett slags avant avantgarde skulle man kunna kalla dadaister, futurister och konstruktivister som, för att beskriva det snällt, är för otåliga för att vänta på att publiken skall söka upp deras konst och därför måste ta sin konst till publiken. En direkt uppgörelse med konsten som objekt finns också, som när André Breton förstör en målning av Picabia vid en dadaistisk föreställning i Paris 1919 eller när Robert Rauchenberg 1953 suddar ut en teckning av de Kooning.

”Världen är full av mer eller mindre intressanta föremål;
jag har inte lust att lägga till några fler:”
(Douglas Huebler 1969)

Från objekt till koncept. Sent 50-tal, 60-tal. En misstro mot konsumtionssamhället och konsten som vara på en marknad, kvinnans frigörelse, samhällets förändring från produktionssamhälle till informationssamhälle, teknisk utveckling som gör det möjligt att arbeta i nya medier som video, osv. I takt med tiden går konsten från att producera unika objekt till en idébaserad, konceptuell konst. Begreppet ”Concept Art” används för första gången inom Fluxusrörelsen. Hos Fluxus står det performativa elementet i centrum och det traditionella konstobjektet blir till instruktioner, ett slags partitur som utlöser händelser.

Performancekonsten blir under 60-talet en del av den idébaserade konsten och konstens dematerialisering. Med ett konstobjekt i kris flyttas konstverkets aura till konstnären själv och den egna kroppen blir det främsta verktyget. Konstnärens närvaro, det sociala agerandet och interagerandet, något av det performancekonsten handlar om kan man se i Yoko Onos verk ”Cut Piece” (1964.) Verket är också möjligt att läsa feministiskt, vilket ligger i tiden och för att göra en lång historia kort har konstnären nu gått från att vara en målande man till att vara kvinnlig performance- eller videokonstnär. I och med den konceptuella konsten är kvinnor för första gången i konsthistorien med på tåget från början, med samma tillgång till utbildning, teknik, och rätt att delta. Kvinnor har också en självklar koppling till det som kommer att bli ett centralt tema för konsten; ifrågasättandet av hierarkier och stora berättelser och återupprättande av det som förtryckts.

Det performativa och performance. Det performativa är ett favoritbegrepp inom konstteorin sedan tjugo år tillbaka. Särskilt inom genusvetenskapen, men även inom olika konstdicipliner har det fått stort genomslag, mycket genom Judith Butler. Men vad betyder det? Att säga att konst är performativ är ett sätt att pratat om konsten som verklighetsskapande. Att sikta in sig på konstens verklighetsproducerande dimension. Att se att när ett konstverk visas möter det inte bara verkligheten utan är också medskapare av verkligheten. Själva ordet, performativ börjar användas språkfilosofiskt på 50-talet för att ungefär beskriva uttrycket ”sagt och gjort”. I utsagan ingår också en handling, som till exempel i ”Härmed dömer jag dig” eller ”Härmed förklarar jag er man och hustru”. Snart kommer man fram till att det inte går att urskilja några rent performativa utsagor, det går nämligen inte att skilja mellan konstativa (betecknande) eller performativa (produktiva) aspekter av tal, eftersom varje utsaga innehåller båda. Allt tal är performativt, av samma anledning kan man också säga att all konst är performativ. Det finns skillnader i hur medveten eller intresserad konstnären är av att arbeta med konstens performativitet, men aspekten finns ändå alltid där. Med en sådan förståelse skulle man kunna säga att performancekonsten mer än annan konst sysslar med och är medveten om sin performativitet.

Performance som närvaro. En performance är inte teater, den är inte en illusion av en händelse, utan en händelse, här och nu som presenterar sig som konst. Performanceverket äger rum på en viss tid, inför en publik som sammankallts av konstnären och är inte till för att konsumeras av en universell publik. Det handlar om en platsspecifik närvaro i nuet, ett nu som försvinner och inte kan reproduceras. Skulle den göras om blir det en annan performance, vilket kan belysas genom Deleuzes uppfattning om repetitionen som skillnad och förändring. Det som upprepas blir inte enformigt utan något annat.

Källor:
The saying of doing: Om performativitet, Dorothea von Hantelmann, Paletten 04/08
I den frusna passionens heta skugga, Konstobjektets upplösning, Lars O Ericsson
Performance Art, RoseLee Goldberg
Performance som närvaro och begrepp. En estetisk-filosofisk analys, Mimi Gall

Evelien Cammaert

We’re proud to welcome our first attendant in our Residency Program. This spring Evelien Cammaert will stay for one month at BRUNAKRA.

Evelien Cammaert (°1986 Brussels, Belgium) is a theatrical performer and photographer. After earning a BA in photography at the Narafi School of science and arts, Brussels she enrolled in the Theatrical Performance Department at the renowned Maastricht Theatre Academy, The Netherlands in 2012 where she is currently completing the specialisation years.

➪ Read more about Evelien at eveliencammaert.wordpress.com/

➪ Apply for a residency

About repetition

En text om repetition, och det fåfänga i att upprepa något i skala 1 till 1. En sådan karta är oanvändbar.

Still from Rievocazione di confusione by Julia Ekström

Still from Rievocazione di confusione by Julia Ekström

 

——————–
Posted: April 8, 2014
Fredrika Ivarson
Litteraturvetare 

SE:

“Den eviga återkomsten är alltså ett svar på övergångens problem. Och i denna mening får den inte tolkas som återkomsten av något som är, som är ‘ett’ eller ‘detsamma’. Vi missförstår uttrycket ‘evig återkomst’ om vi förstår det som ‘återkomsten av detsamma’. Det är inte varat som återvänder, utan snarare själva återvändandet som konstituterar varat, i samma mån som det affirmeras om blivandet och om det som förflyter.” (Giles Deleuze, ur Nietzsche och filosofin)

Det finns inga original, bara kopior som är mer eller mindre exakta. När vi upprepar, imiterar eller kopierar något får orden oss att tro att vi kommer tillbaka till något som är likt eller identiskt. Men repetition skapar inte likhet, utan skillnad, säger Deleuze, som introducerar begreppet simulacra för att beskriva det här. Skillnad är, enligt det här sättet att se en egenskap i sig, inte en relation mellan saker. Världen är skillnad, evig förändring, tillblivelse, säger Deleuze och man hör ekot av Nietzsche och långt tillbaka också Herakleitos. Herakleitos, ”den dunkle”, försokratikern som i ett av sina bevarade fragment uttrycker det: ”Man stiger aldrig ned i samma flod två gånger.” Och utvecklar tanken: ”I samma flod stiger vi och stiger inte. Det är vi och inte vi.” Inget är bestående, allt flyter och allt förändras.

Den som någon gång försökt återskapa något exakt, konstnärligt eller i livet förstår att det är så här. En konstlärare vet att man kan säga ”kopiera” till en elev och att resultatet blir allt annat än en imitation, lika lite som en naturstudie blir en upprepning av verkligheten. Den som av ren lättja har försökt imitera sig själv vet. Självklarheter kan man tycka. Ja, men också subversivt. För lika lite som en konstnär kan imitera det som är i ständig rörelse kan vetenskapen göra det. Vetenskapen kan, liksom konsten undersöka världen. Men eftersom kunskap är makt fortsätter vetenskapen att, med exakthet och evidens som vapen påstå att bara den kan säga något om hur världen egentligen är beskaffad.

Julia Ekström

We’re proud to present Julia Ekströms installation Rievocazione di confusione at BRUNAKRA, opening April 18th 2014.

Still from Rievocazione di confusione by Julia Ekström

Still from Rievocazione di confusione by Julia Ekström


———–

Rievocazione di confusione (without English translation) are various movie scenes re-enacted or re-staged after Federico Fellini’s movie 8 ½, 1963…

These scenes structured by rules, followed and written before the shooting – are intended to envision and translate new images, those images you make before a screen, and also intend to react back upon what has already been envisioned and filmed by Fellini.

It may ask so cinematically – what do you make of Fellini’s scenes? can you see or experience what I made of them, some of them. The experience of putting oneself in the director’s shoes is what the artist has done, and asks a viewer about positions. Positions before the camera, before the screen, at what time, in what space – in what languages?

The scenes are build upon the original script. That is to say, what Fellini has written, is both translated into images and translating his images, but are also translating at other levels.

If repeated or made once again, what does this double image do back upon his envisioned image – how does it translate? Translation may also be thought to be a position between a ”two” – the one to the other – therefore positioned, and made into another, (or traveling by movement of becoming).

When specific scenes are enacted, performed, re-visioned and documented again, a lot of questions translates from what has been done – that is the artist doing something to something. To do something to something – or to undo it’s becoming with something, you have to make use of something.

When translating, your use of linguistics and very specific rules of grammar makes you end up with understanding something that has been un-understandable before, meaningless, even hidden.

The possibility(ies) for artists to rework historically what images, movies, texts, scenes, characters has become or are still becoming – is the possibility to highlight and critique that hidden. Critique is the process of asking what there is, to find what may be hidden.

The use of Translating, images, scenes, postures, costumes, script, facial expressions, utterings and so on – are

With interest in specific scenes in Fellini’s  8 ½ – Julia Ekstrom creates spaces wherein a criticality towards translation and repetition can evolve.

This evolvement is not so much one of testing – untill certain results occur – but are from its beginning an experiment made possible from prepared rules, such that informs her characters what the setting is, but not rules that decides what that characters translates it into, the experiment therefore happens or translates itself before the artist – as a result of those rules. By repetition criticality is structured as images. One result of a scene are the questioning positions of two characters who repeats their lines three times. Their positions as gendered characters are questioning both themselves but also back to Fellini’s use of gendered characters – what are they performing in his scenes….

questions

About movement

Two texts about the necessity of movement.
July 10, 2013; Karin Johansson Blight
July 9, 2013; Viktoria Olausson

——————–
Posted: July 10, 2013
Karin Johansson Blight
PhD, currently conducting research for the Ethics Commission in Sweden – a network for human rights in the asylum process
[Etikkommissionen i Sverige – ett nätverk för mänskliga rättigheter i asylprocessen]

SE:
När jag tänker på ordet rörelse tänker jag på vem jag är och vad jag gör. Jag är en forskare. Det jag forskar kring är migration och psykisk hälsa. Jag är en migrant; jag har flyttat från Sverige till Storbritannien av fri vilja. Där bor jag nu med min familj.

Jag tänker på migration som en resa och en process som sträcker sig över tid och plats. Det är en fysisk förflyttning som väcker känslor och existentiella tankar och ställningsaganden. Migration som begrepp hänvisar till något som är i rörelse, som rör sig från något till någonting, kanske med det slutgiltiga målet att stanna någonstans, att nå en ände, möjligtvis ett hem.

Detta slut, hemmet, är inte alltid en fysisk plats. Det kan innehålla mer än så eftersom migranten hör samman med fler platser än en, inom sig själv. I detta har den omgivande miljön en enormt stor påverkan på de möjligheter som finns att skapa ett nytt hem och samtidigt bevara och hålla det tidigare hemmet eller hemmens varande, levande.

Denna resa eller process som är en stark del av migrationen gör att dagens klimat av ökade gränskontroller blir mycket intressant för här måste resor för överlevnads skull göras i det förgömda, resplaner måste plötsligt ändra riktning eller avslutas abrupt av anledningar som står utanför individens kontroll. Jag ser migration som en oundviklig del av mänskligheten: “vi” människor flyttar, förflyttar oss. Jag frågar mig, är det dock inte fallet att detta försök att kontrollera migrationen är ett försök att kontrollera själva mänskligheten isig?

EN:
When I think of movement I think of who I am and what I do. I am a researcher, I research aspects of forced migration and mental health. I am a voluntary migrant from Sweden, living with my family in the UK. I think of migration as a journey and a process over time and place.

It is a physical move that raises emotional and existential thoughts and response. Migration as a construct refers to being on the move, moving from something to something, perhaps with the ultimate purpose of settling somewhere, of coming to an end, possibly a home.

This end, home, might not only be one physical place. It can consist of more as the migrant brings connections to more places than one within him/herself. In this, the surrounding environment has a tremendous impact on the possibility to create a new home whilst keeping the existence of a previous home or previous homes, alive.

Considering this strong journey or process part of migration, it is interesting with today’s climate of increased border controls, where journeys of survival are taking place in hiding, suddenly changing directions or coming to abrupt stops for reasons outside of the individual migrants’ control. I believe migration is part of humanity, ‘we’ as in us human beings, move. I ask myself, is it not the case, that this attempt to try to control migration is an attempt to control humanity itself?

Further reading from & about Karin Johansson Blight is to be found at: independent.academia.edu/KarinJohanssonBlight

——————–
Posted: July 9, 2013

Viktoria Olausson
Journalist. Pressekreterare och webbredaktör för Afrikagrupperna
[followbutton username=’vikola’ count=’true’ lang=’en’ theme=’light’]

Det enda jag visste med säkerhet att jag ville göra när jag var riktigt ung var att resa. Ta mig ut i världen, upptäcka nya kulturer som jag bara hört talas om tidigare. Kanske är denna reslust en grundläggande mänsklig drift. Utan driften att flytta på sig, se något nytt, bryta ny mark skulle vi fortfarande vara kvar i Afrika. För Afrika är där vi alla kommer ifrån, där människan blev den hon är idag.



En av de första och mest betydelsefulla uppfinningar vi gjort som art, en sak som skapats i Afrika är väskan. En tingest som har som syfte just att underlätta rörelse och förflyttning från en plats till en annan. Något som befriar oss från att ständigt vistas där det redan finns mat för att istället kunna plocka hem den och dela med andra. Än idag förknippar vi resor med bagage, att packa väskan, ta sitt pick och pack och dra. Bagaget handlar inte bara om saker utan också om upplevelser och erfarenheter, något som vi får i rik mån av just resor.

När jag reste runt skapade jag en referensram till min egen tillvaro på planeten, en upplevelse av vad det innebär att vara människa just här och nu. Sedan reste jag hem och delade med andra. 

Ursprungligen begränsades vår rörlighet av hav, öknar och skogar. Hinder som vi lärde oss övervinna och göra till våra, till vägar och hem och skafferi. Nu begränsar vi själva rörligheten för varandra istället. Gränskontroller, visumtvång och krav på pengar på banken hindrar vår granne att utan vidare träda in i vårt välorganiserade territorium. Det är inte så nytt, de som haft makt att bestämma över andra har snabbt inskränkt just deras rörlighet. En av de platser jag besökte tidigt är Sydafrika. Ett land som präglats av någras möjligheter att bestämma de flestas svängrum i detalj. De svarta stuvades undan på en liten del av den sämsta marken. De fick endast resa till resten av landet om de hade pass som utfärdades på grundval av hur användbar den personen var som exempelvis arbetskraft.



Europa har på många sätt byggt sitt välstånd genom att erövra resten av världen. Kongo, som är större än hela Europa kunde under många år vara den belgiske kungens privata egendom som han plundrade. Men den kongoles som idag vill resa till Belgien måste passera genom ett nålsöga av misstänkliggörande administration.



Galler, murar och elstängsel spärrar av de sydafrikanska medelklassvillor mot den ocean av brott som man tror eller vet har skapats genom århundraden av våld. De speglar sig i avspärrningarna EU skapar kring sig för att hålla ute dem som vi tror kommer att välla in för att nyttja det välstånd vi byggt. Europa har byggts delvis på deras bekostnad. Många européer och andra kolonisatörer har dåligt samvete för tidigare brott mot mänskligheten. Det kanske är nödvändigt för att vi ska kunna gå vidare. Men dåligt samvete skapar också ett fokus på oss själva. Ett sådant dåligt samvete måste vi ta oss förbi så att vi kan öppna oss för nya intryck, vågar vara nyfikna och börja vilja mötas på lika villkor.

Mohamed Camara är en av världens resenärer. Han färdas ständigt, främst mellan Mali och Frankrike men även till andra platser. Han säger själv att vandrandet mellan kontinenterna blivit hans andra natur. Pendlandet har blivit ett av många teman i fotografin, en identitet och ett arbete som utmanar både Europas syn på Afrika och tvärtom.

Riskerna med att öppna upp och våga mötas är i längden mindre än att stanna bakom murar och galler. Destruktiva krafter tar sig enklare förbi murar och gränser än medmänsklighet och kreativitet. Om det ligger i människans natur att röra sig, låt oss göra just det, plocka med oss det vi finner på vägen och dela det med varandra.

Läs mer om Afrikagrupperna här

Mohamed Camara

Mohamed Camara, Certain matins, je commence ma journée à la fenêtre(Some mornings, I begin the day at my window)

Livet pågår någon annanstans

Allt är avlängset – lika avlängset
land som vatten, jord som himmel
du själv som den du har kär
Ja, så är det, just så är det
Det är ett land som är land
som är avlängset land som är land
som är avlängset land.

Ur Gunnar Ekelöf. Opus incertum. Bonnier 1959, s. 12
En tomhetsmelodi. (Jag skriver…) Svenska Dagbladet 6/4 1958

Det är självklart men likafullt sant. Livet pågår oavsett var du befinner dig. Där finns vardag, kostnader och tillgångar. Det är när vi förflyttar oss som vardagen plötsligt stannar upp och som vi blir medvetna om världen som omger oss.

Mohamed Camara rör sig mellan vardagen i Mali och den i Frankrike. Hans bilder letar efter de poetiska mellanrummen som finns i vardagen. Men som du oftast sover förbi.

På det avlägsna Österlen likväl som i det närliggande Bamako pågår vardagen. Världen roterar runt sina axlar, och pendeln svänger tillbaka. Du måste vara här, där du är.

Mohamed Camara f.1985 bor och verkar i Bamako, Mali liksom Paris/Nantes, Frankrike.

———–
In English: Life is going on somewhere else

Its obvious but true. Life’s going on wherever you are. There are daily routines as well as expenses and assets. Its when we’re in move that we truly grasp the world around us.

Mohamed moves between everyday life in Mali and France. His images pictures the poetry in life as it passes by. Those moments we all normally let slip away.

In the remote area of south east Skåne, Sweden, life goes on as-well as in the outskirts of the nearby Bamako. As our worlds turns and the pendulum returns, you got to set in, wherever you are.

Mohamed Camara b.1978 lives and works in Bamako, Mali as well as Paris/Nantes, France.

———–
En Francais:

C’est evident, et d’autant plus vrai, la vie continue ou que vous soyez. Il y a des routines quotidiennes aussi bien que des sorties et des rentrées.

C’est seulement lorsque nous bougeons que nous prenons conscience du monde qui nous entoure. Dans sa vie quotidienne, Mohammed Camara bouge entre le Mali et la France. Ses images saisissent la poésie de la vie quand il la traverse, ces moments que nous laissons normalement glisser.

Dans le plus profond sud-est de Skane, (Suède), la vie continue comme dans son plus proche Bamako. Comme notre monde, comme le pendule, tourne, vous devez être présent, ou que vous soyez.

Mohammed Camara, né en 1978, vit et travaille à Bamako, autant qu’à Paris, ou à Nantes, France.

———–
Big thanks goes out to:
Eva-Lotta Holm Flach / GALLERI FLACH
Joachim Geiger / GEIGER

Further reading:
We face forward
Extended CV at Gallery Flach, Stockholm
Deutsche Bank Art Collection
Untitled, Mohamed Camara, Tate Modern

Selected exhibitions:
Mohamed Camara and Kiripi Catembo: Le regard et les souvenirs, Galleri Flach, Stockholm, Sweden (2012), Bamako: Mohamed Camara and Mats Hjelm, Galleri Flach, Stockholm, Sweden (2010), The New Normal, Canzani Center Gallery, Columbia, USA (2009), Recontres Photographiques de Bamako, Bamako, Mali (2009, 2007), ICP, New York (2006), Galerie Pierre Brullé, Paris, France (2006), Espace Electra, Paris (2006), FACT, Liverpool (2005), Tate Modern, London (2004), Barcelona CCCB (2004), Lieu Unique, Nantes (2004) and others.

Krister Paleologos

Krister Paleologos, BKC, 2012

Krister målar det vi normalt går förbi. I sommar ställer han ut stadslandskap på Pinntuvorna. Här skriver han själv om utställningen som kommer.

Det började med en liten inramad akvarell från 2008. En liten landskapsmålning eller kanske snarare ett porträtt av ett elskåp. Det som fångat mitt intresse var ljusreflektioner på en silverpiece.

2011 ägnades åt familjeliv, brödjobb och måleri på Tisdagkvällar, ett tidskrävande porträttexperiment i olja av herr och fru Grapengiesser, ett stort dubbelporträtt som skulle göras efter sittande modell.

Kul och lärorikt men lite frusterande att inte få något snabbt resultat och det kändes inte som om det fanns energi eller ideér för något parallellt projekt.

I min dator finns en bildmapp som jag namngett “Rainman”. Massvis av bilder som jag fotat med telefoner och pocketkameror. Obetydliga bilder på vardagliga detaljer och landskap i min närmiljö. Mappen fick sitt namn av filmen med samma namn. Jag tyckte att bilderna påminde om stillbilderna i filmens eftertext.

I brist på ideér valde jag några foton att måla akvareller av. Det var skönt med det lilla formatet och att jag bara behövde en liten akvarellåda och en kopp vatten. Jag kunde sitta hemma och hann precis göra en målning mellan mitt deltidsjobb och att det var dags att hämta på dagis.
Som komplement till den stora porträttmålningen var det perfekt. Jag köpte en ram lik målningens från 2008 på väg hem från jobbet, målade en akvarell och monterade den genast i ramen. Tillfredsställande.

Det tog form, det var trevligt så jag fortsatte och ganska snabbt började det bli en grupp målningar. Spridda tankar och spår om vad fotografierna var, vad målningarna blev och varför jag ägnade mig åt denna bildvärd cirkulerade flyktigt:

Vad fick mig att ta upp kameran just här?

  • Hur kommer det sig att unga män ger sig ut i mörkret och ägnar sig åt måleri och skönskrift på väggar, elskåp soptunnor, containrar……..? Är det inte mer romantiskt och poetiskt än kriminellt?
  • Vad säger det om stockholm när en virkad grafittimålning förbjuds att visas på Liljevalchs på grund av att konstnärens motivval representerar en förbjuden stil?
  • Var går gränsen? En akvarellmålning föreställande ett nerklottrat elskåp, är det OK?
  • Borde man inte förbjuda “tjocka silverhalsband och kamphundstilen” istället?
  • Frågor om landskapsmåleri som genre.
  • Frågor om ljus, rytm och abstrakta kvaliteter.
  • Frågor om vad teknik i måleriet betyder? “Teknik” kan väl inte handla om att färgstryka ett papper med en hårbeklädd pinne iallafall? Handlar det om hur många lager man gör, i vilken ordning eller vadå?
  • Begrepp som “nordens bästa akvarellmålare”? Vad är han bäst på? Kan man vara akvarellmålare? eller bli? finns det VM?
  • Färgkänsla vet jag vad det är.
  • Seende vet jag vad det är.

Jag vill inte skriva någon på näsan. Det är inget vetenskapligt eller politiskt.

Kanske är det ett måleri baserat på betraktelser av ett landskap nära hem.
Tänk själv.

Krister Paleologos

Knotan

Knotan

Knotan ställer ut de två första veckorna i augusti. Knotan jobbar som modefotograf, gör just nu en musikvideo, vi gillar hans dokumentära stil med vilken han fångar den urbana känslan liksom småstaden. Mer kommer snart. Se även Knotan på knotan.com

Pegen

 

Pegen, Ett ont maner 2011

Pegen bor och är verksam på Mallorca, han har gått konstfack i Stockholm och haft flera utställningar. Hans senaste utställning handlade om kultur och natur, eller mögel. Se mer av Pegen på biotope.net

Några ord om sommarens utställning på Pinntuvorna:

Två år av avmagrande borttynande cansersviter. Dropp, sondmatning, blöjor respiratorer, hallucinationer, slangar och åter slangar. När min far dog kändes det som det var nog med den kladdiga avigsidan av livet för ett bra tag.

Inte många månader senare vaknade jag förvånad över att ha egna grummliga minnen av hur ont en respiratortub gör där den skaver långt nerkörd i halsen eller huggen i urinröret när katetern inte åker ut hur hårt man än drar med oändligt tunga armar men mest ganska mjuka disperata fragment av händelser, situationer och bilder som nu två månader senare kan kallas yrande och hallucinationer. Faktum är att jag slog hjärnan illa nog för att i koma under några dagar ta en titt över på andra sidan ledsagad av godartade maner.

En udda erfarenhet till stor del upplevd genom vad kära nära och läkare berättat.  Här följer ett egocentriskt försök att samla de i många fall undflyende minnesbildsskärvor som oftast vagt men ibland tydligare upptog de minnesbleka veckorna efter fallet.

En subjektiv erfarenhet som jag är tursam att ha möjlighet att försöka rekonstruera och dokumentera. Det finns inget nostalgiskt i dessa bilder, detta är dock det mest nostalgiska jag genomlevt