Two texts about the necessity of movement.
July 10, 2013; Karin Johansson Blight
July 9, 2013; Viktoria Olausson
——————–
Posted: July 10, 2013
Karin Johansson Blight
PhD, currently conducting research for the Ethics Commission in Sweden – a network for human rights in the asylum process
[Etikkommissionen i Sverige – ett nätverk för mänskliga rättigheter i asylprocessen]
SE:
När jag tänker på ordet rörelse tänker jag på vem jag är och vad jag gör. Jag är en forskare. Det jag forskar kring är migration och psykisk hälsa. Jag är en migrant; jag har flyttat från Sverige till Storbritannien av fri vilja. Där bor jag nu med min familj.
Jag tänker på migration som en resa och en process som sträcker sig över tid och plats. Det är en fysisk förflyttning som väcker känslor och existentiella tankar och ställningsaganden. Migration som begrepp hänvisar till något som är i rörelse, som rör sig från något till någonting, kanske med det slutgiltiga målet att stanna någonstans, att nå en ände, möjligtvis ett hem.
Detta slut, hemmet, är inte alltid en fysisk plats. Det kan innehålla mer än så eftersom migranten hör samman med fler platser än en, inom sig själv. I detta har den omgivande miljön en enormt stor påverkan på de möjligheter som finns att skapa ett nytt hem och samtidigt bevara och hålla det tidigare hemmet eller hemmens varande, levande.
Denna resa eller process som är en stark del av migrationen gör att dagens klimat av ökade gränskontroller blir mycket intressant för här måste resor för överlevnads skull göras i det förgömda, resplaner måste plötsligt ändra riktning eller avslutas abrupt av anledningar som står utanför individens kontroll. Jag ser migration som en oundviklig del av mänskligheten: “vi” människor flyttar, förflyttar oss. Jag frågar mig, är det dock inte fallet att detta försök att kontrollera migrationen är ett försök att kontrollera själva mänskligheten isig?
EN:
When I think of movement I think of who I am and what I do. I am a researcher, I research aspects of forced migration and mental health. I am a voluntary migrant from Sweden, living with my family in the UK. I think of migration as a journey and a process over time and place.
It is a physical move that raises emotional and existential thoughts and response. Migration as a construct refers to being on the move, moving from something to something, perhaps with the ultimate purpose of settling somewhere, of coming to an end, possibly a home.
This end, home, might not only be one physical place. It can consist of more as the migrant brings connections to more places than one within him/herself. In this, the surrounding environment has a tremendous impact on the possibility to create a new home whilst keeping the existence of a previous home or previous homes, alive.
Considering this strong journey or process part of migration, it is interesting with today’s climate of increased border controls, where journeys of survival are taking place in hiding, suddenly changing directions or coming to abrupt stops for reasons outside of the individual migrants’ control. I believe migration is part of humanity, ‘we’ as in us human beings, move. I ask myself, is it not the case, that this attempt to try to control migration is an attempt to control humanity itself?
Further reading from & about Karin Johansson Blight is to be found at: independent.academia.edu/KarinJohanssonBlight
Viktoria Olausson
Journalist. Pressekreterare och webbredaktör för Afrikagrupperna
[followbutton username=’vikola’ count=’true’ lang=’en’ theme=’light’]
Det enda jag visste med säkerhet att jag ville göra när jag var riktigt ung var att resa. Ta mig ut i världen, upptäcka nya kulturer som jag bara hört talas om tidigare. Kanske är denna reslust en grundläggande mänsklig drift. Utan driften att flytta på sig, se något nytt, bryta ny mark skulle vi fortfarande vara kvar i Afrika. För Afrika är där vi alla kommer ifrån, där människan blev den hon är idag.
En av de första och mest betydelsefulla uppfinningar vi gjort som art, en sak som skapats i Afrika är väskan. En tingest som har som syfte just att underlätta rörelse och förflyttning från en plats till en annan. Något som befriar oss från att ständigt vistas där det redan finns mat för att istället kunna plocka hem den och dela med andra. Än idag förknippar vi resor med bagage, att packa väskan, ta sitt pick och pack och dra. Bagaget handlar inte bara om saker utan också om upplevelser och erfarenheter, något som vi får i rik mån av just resor.
När jag reste runt skapade jag en referensram till min egen tillvaro på planeten, en upplevelse av vad det innebär att vara människa just här och nu. Sedan reste jag hem och delade med andra. Ursprungligen begränsades vår rörlighet av hav, öknar och skogar. Hinder som vi lärde oss övervinna och göra till våra, till vägar och hem och skafferi. Nu begränsar vi själva rörligheten för varandra istället. Gränskontroller, visumtvång och krav på pengar på banken hindrar vår granne att utan vidare träda in i vårt välorganiserade territorium. Det är inte så nytt, de som haft makt att bestämma över andra har snabbt inskränkt just deras rörlighet. En av de platser jag besökte tidigt är Sydafrika. Ett land som präglats av någras möjligheter att bestämma de flestas svängrum i detalj. De svarta stuvades undan på en liten del av den sämsta marken. De fick endast resa till resten av landet om de hade pass som utfärdades på grundval av hur användbar den personen var som exempelvis arbetskraft.
Europa har på många sätt byggt sitt välstånd genom att erövra resten av världen. Kongo, som är större än hela Europa kunde under många år vara den belgiske kungens privata egendom som han plundrade. Men den kongoles som idag vill resa till Belgien måste passera genom ett nålsöga av misstänkliggörande administration.
Galler, murar och elstängsel spärrar av de sydafrikanska medelklassvillor mot den ocean av brott som man tror eller vet har skapats genom århundraden av våld. De speglar sig i avspärrningarna EU skapar kring sig för att hålla ute dem som vi tror kommer att välla in för att nyttja det välstånd vi byggt. Europa har byggts delvis på deras bekostnad. Många européer och andra kolonisatörer har dåligt samvete för tidigare brott mot mänskligheten. Det kanske är nödvändigt för att vi ska kunna gå vidare. Men dåligt samvete skapar också ett fokus på oss själva. Ett sådant dåligt samvete måste vi ta oss förbi så att vi kan öppna oss för nya intryck, vågar vara nyfikna och börja vilja mötas på lika villkor.
Mohamed Camara är en av världens resenärer. Han färdas ständigt, främst mellan Mali och Frankrike men även till andra platser. Han säger själv att vandrandet mellan kontinenterna blivit hans andra natur. Pendlandet har blivit ett av många teman i fotografin, en identitet och ett arbete som utmanar både Europas syn på Afrika och tvärtom.
Riskerna med att öppna upp och våga mötas är i längden mindre än att stanna bakom murar och galler. Destruktiva krafter tar sig enklare förbi murar och gränser än medmänsklighet och kreativitet. Om det ligger i människans natur att röra sig, låt oss göra just det, plocka med oss det vi finner på vägen och dela det med varandra.