Our writer looks out the window and reflects on walking (in Swedish)
——————–
Posted: June 9, 2016
Fredrika Ivarson
Litteraturvetare
”När du går är allt möjligt”, säger Rousseau i sina Bekännelser. ”Din framtid är lika öppen som himlen framför dig och om du går i flera timmar kan du fly din identitet. Du kommer till en punkt när du gått flera timmar när du bara är en kropp som går. Bara det. Du är ingen. Du har ingen historia. Du har ingen identitet. Du har inget förflutet. Du har ingen framtid. Du är bara en kropp som går.” Men det är inte kroppen utan tänkandet som är det viktiga när du går, tänker Nietzsche, som säger: ”Bara de tankar man gått fram är något att ha.”
I boken Gå till gå berättar författaren Lars Hermansson om sin vandring i Umbrien och funderar samtidigt kring själva gåendet. ”Varför tänker man så bra när man går?”, frågar han sig. För att hjärnan syresätts? Säkert, men inte bara därför. Han tänker vidare kring tankens immaterialitet och hur den måste ingå förening med språket, men också med kroppen. Att gå ut och gå för att tänka igenom saker och ting är kanske ett sätt att komma fysiskt närmare vårt tänkande. Ibland känns det, säger han ”som ens tänkande är i självklar fas med ens fortskridande i rummet, som om detta fortskridande behöver sin motsvarighet i medvetandeprocessen, eller vise versa, och att man därför tänker med sina ben, sin andhämtning, lukt, syn och hörsel.”
Sent 1700-tal. Romantikernas kulturkritik och naturdyrkan gjorde vandraren till ideal. Han som går med vandringsstav och en enkel packning, som stannar upp och tittar på en hänförande utsikt, han som genom sin närhet till naturen är vis på ett ursprungligt sätt. Fortfarande sysslar den här vandraren med något exklusivt, excentriskt, förbehållet ett fåtal, men bara några år in på 1800-talet blir vandringen ett folknöje. Till och med de lägre klasserna lär sig att det är hälsosamt med promenader. Man skulle kunna säga att det är tåget som får de bredare massorna i Europa att börja uppskatta promenaden. Att gå är inte längre ett nödvändigt ont och den enda möjligheten att ta sig fram. Att fritidsvandra och njuta av naturen blir en trend och den moderna, vandrande turisten föds. Samtidigt hyllar samhället hastighet, teknikutveckling och effektivitet. Att gå för nöjes skull skulle, mot den bakgrunden, kunna ses som en ren provokation. Konsten börjar gradvis anamma dynamiken i samhällsutvecklingen, de stillsamt vandrande romantikerna blir modernister som spränger former och hundra år senare, futurister som hyllar den aggressiva rörelsen och fartens skönhet.
Stadens motsvarighet till den vandrande turisten är flanören, en avspänd person som strosar utan mål och iakttar staden och människorna omkring sig. I Paris, 1800-talets huvudstad, boulevardernas och passagernas stad föds en ny typ av vandrare. Han är ofta huvudperson i Baudelaires diktning och analyseras av Walter Benjamin i hans Passageverk. Flanören är en individ som bryter sig ur den anonyma, likriktade massan och går bredvid och iakttar. Att stanna upp och inte ingå i massan ser Benjamin som en kritik av kapitalismen och han menar att när flanören som karaktär senare dör ut är det en seger för kapitalismen.
Flanören är en man, av övre medelklass, som kan röra sig fritt alla tider på dygnet i staden. Det offentliga rummet tillhör ännu inte kvinnorna och barnen. En flanerande kvinna signalerar sexuell tillgänglighet. En ärbar kvinna kan under 1800-talet varken iaktta andra eller besvara blickar, en nedslagen blick är den enda möjligheten att ta sig fram. Kanske är det så att en strosande kvinna, som går ensam genom en stad på kvällen, eller natten, fortfarande idag inte är helt i sitt rätta element. Kanske är en kvinnas långsamma promenad, utan rädsla eller undvikande blick, där hon själv är den som tittar, inte blir betraktad, fortfarande på 2000-talet en motståndshandling?
En kvinna får inte gå helt ostört i staden förrän under 1900-talet när hon blir den som skall konsumera massproduktionens överflöd. Först när hon börjar shoppa kan hon promenera planlöst och titta, inte på människor utan på varor. Först då får hon en anledning att gå på gatan och behöver inte misstas för någon som ”går på gatan”. Den kvinnliga konsumtionspromenaden för tankarna till konstnären Lena Gustavssons aktion ”En köpfri dag” från 2004. Om verket skriver Lena själv: ”Att strosa långsamt runt på rad med tomma kundvagnar i en galleria kanske låter fånigt. Men känslan och upplevelsen förvånade oss alla. En påtaglig frid och ro fyllde oss. Vi behöver inte handla någonting. Detta enkla konstaterande kändes konstigt nog som en djup insikt.” Återigen strosandet. Det planlösa promenerandet som politisk handling.
Bortom västvärldens moderna utveckling finns den betydelsebärande promenaden, den som har ett högre, symboliskt syfte. Gåendet som för oss närmare Gud. Att pilgrimsvandra finns som motiv i de flesta religioner. Man bryter upp från sin vardag och ger sig ut på en vandring som aktiverar både kropp och själ. En pilgrimsvandring kan beskrivas genom de sju nyckelorden: frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet, delande. Den medeltida pilgrimsfärden sker till Guds ära. En pilgrim på vandring till Jerusalem uppfattas som en person som vandrar i Jesu fotspår och också är beredd att lida och kanske till och med att dö som Jesus. Vandringen är farlig och därför är det tillåtet för en pilgrim att bära vapen. Vägen är alltså inte så lång som man skulle kunna tro mellan den andliga vandringen med et heliga landet som mål och det heliga kriget mot de otrogna. Snart börjar man inte se bara pilgrimsvandringen utan också korstågen och det heliga kriget som botgöring.
Men hur ser ett gående för vår tid ut? Enligt konceptet visa mig din filosofi och jag ger dig din promenad borde vår tids gående vara den post, eller för all del postpostmoderna promenaderna. Att gå som ett sätt att sätta saker i perspektiv? Den som går har aldrig en fast punkt varifrån något kan observeras. Man kan påstå att en sådan punkt finns, men är man i rörelse flyttar den sig ständigt och allt måste studeras ur ett annat perspektiv. Den platsspecifika promenaden? Ett gående som aldrig kan bli till en universell handling som aldrig kan göras likadant oavsett var det företas, utan måste ta hänsyn till platsens egenskaper.
Promenaden utan början eller slut? Promenaden som inte erkänner några gränser? Promenaden som inte följer några regler utan skapar egna? Promenaden som social interaktion? Listan kan göras oändlig.
Gåendet som förkroppsligad tanke, den romantiska vandringen, turistpromenaden, flanörens kapitalismkritiska strosande, den feministiska promenaden, konsumtionspromenaden, den konsumtionskritiska promenaden, pilgrimsvandringen, det postmoderna gåendet. Att gå har, som vi märker både filosofisk, politisk och spirituell potential, kanske rent av revolutionär. Men hur står det egentligen till med det faktiska promenerandet idag? Jag tittar ut genom mitt fönster som vetter mot Långholmen. Varken där eller på Västerbron promenerar man i den vackra försommaren. Där springer man, med lurar tätt inpluggade i öronen.
Fredrika Ivarsson
Litteraturvetare
More to read
In Praise of the Flâneur
Why walking helps us think
