En text om konst som blir och blir kvar i stunden.
A text in Swedish about art that is made and made to stay in the moment

——————–
Posted: Mars 29, 2015
Fredrika Ivarsson
Litteraturvetare 

Varför, vad, hur Performance Art?

Yoko Ono sätter sig ned på golvet och lägger ett par saxar framför sig. Publiken ombes att komma fram, en och en och klippa en bit av hennes kläder. Det hela börjar mycket lugnt och artigt, men blir mer och mer hotfullt och utsatt när hennes kläder trasas sönder och hon till slut sitter i sina underkläder.
(Cut Piece 1964)

Massproduktionens århundrade. Att kunna producera så många kopior som möjligt utifrån ett original är 1900-talets industriella produktionsidé. Det gör att många traditionella hantverk mer eller mindre dör ut och konsten blir en av de sista utposterna för hantverksmässig tillverkning av unika föremål. Konstnären är upphöjd och betraktas som mycket viktig till skillnad från arbetaren på det löpande bandet som är helt anonym och alienerad från produkten han producerar. Konstverket skall helst vara helt självständigt i förhållande till allt som inte har med estetik att göra, särskilt moral politik och religion. Mening och estetiskt värde finns inom verkets gränser, oberoende av yttervärlden. Samtidigt finns i den modernistiska konsten ständigt en rörelse mot ett nedbrytande av kategorier och utpekande av nya riktningar. När en ledande konstriktning, som kubism eller minimalism hamnar i ett dödläge kommer avantgardet söka sig nya vägar. Att gå från producerandet av objekt mot aktivitet, performance, tycks alltid vara i fronten av den här sortens rörelse. Ett slags avant avantgarde skulle man kunna kalla dadaister, futurister och konstruktivister som, för att beskriva det snällt, är för otåliga för att vänta på att publiken skall söka upp deras konst och därför måste ta sin konst till publiken. En direkt uppgörelse med konsten som objekt finns också, som när André Breton förstör en målning av Picabia vid en dadaistisk föreställning i Paris 1919 eller när Robert Rauchenberg 1953 suddar ut en teckning av de Kooning.

”Världen är full av mer eller mindre intressanta föremål;
jag har inte lust att lägga till några fler:”
(Douglas Huebler 1969)

Från objekt till koncept. Sent 50-tal, 60-tal. En misstro mot konsumtionssamhället och konsten som vara på en marknad, kvinnans frigörelse, samhällets förändring från produktionssamhälle till informationssamhälle, teknisk utveckling som gör det möjligt att arbeta i nya medier som video, osv. I takt med tiden går konsten från att producera unika objekt till en idébaserad, konceptuell konst. Begreppet ”Concept Art” används för första gången inom Fluxusrörelsen. Hos Fluxus står det performativa elementet i centrum och det traditionella konstobjektet blir till instruktioner, ett slags partitur som utlöser händelser.

Performancekonsten blir under 60-talet en del av den idébaserade konsten och konstens dematerialisering. Med ett konstobjekt i kris flyttas konstverkets aura till konstnären själv och den egna kroppen blir det främsta verktyget. Konstnärens närvaro, det sociala agerandet och interagerandet, något av det performancekonsten handlar om kan man se i Yoko Onos verk ”Cut Piece” (1964.) Verket är också möjligt att läsa feministiskt, vilket ligger i tiden och för att göra en lång historia kort har konstnären nu gått från att vara en målande man till att vara kvinnlig performance- eller videokonstnär. I och med den konceptuella konsten är kvinnor för första gången i konsthistorien med på tåget från början, med samma tillgång till utbildning, teknik, och rätt att delta. Kvinnor har också en självklar koppling till det som kommer att bli ett centralt tema för konsten; ifrågasättandet av hierarkier och stora berättelser och återupprättande av det som förtryckts.

Det performativa och performance. Det performativa är ett favoritbegrepp inom konstteorin sedan tjugo år tillbaka. Särskilt inom genusvetenskapen, men även inom olika konstdicipliner har det fått stort genomslag, mycket genom Judith Butler. Men vad betyder det? Att säga att konst är performativ är ett sätt att pratat om konsten som verklighetsskapande. Att sikta in sig på konstens verklighetsproducerande dimension. Att se att när ett konstverk visas möter det inte bara verkligheten utan är också medskapare av verkligheten. Själva ordet, performativ börjar användas språkfilosofiskt på 50-talet för att ungefär beskriva uttrycket ”sagt och gjort”. I utsagan ingår också en handling, som till exempel i ”Härmed dömer jag dig” eller ”Härmed förklarar jag er man och hustru”. Snart kommer man fram till att det inte går att urskilja några rent performativa utsagor, det går nämligen inte att skilja mellan konstativa (betecknande) eller performativa (produktiva) aspekter av tal, eftersom varje utsaga innehåller båda. Allt tal är performativt, av samma anledning kan man också säga att all konst är performativ. Det finns skillnader i hur medveten eller intresserad konstnären är av att arbeta med konstens performativitet, men aspekten finns ändå alltid där. Med en sådan förståelse skulle man kunna säga att performancekonsten mer än annan konst sysslar med och är medveten om sin performativitet.

Performance som närvaro. En performance är inte teater, den är inte en illusion av en händelse, utan en händelse, här och nu som presenterar sig som konst. Performanceverket äger rum på en viss tid, inför en publik som sammankallts av konstnären och är inte till för att konsumeras av en universell publik. Det handlar om en platsspecifik närvaro i nuet, ett nu som försvinner och inte kan reproduceras. Skulle den göras om blir det en annan performance, vilket kan belysas genom Deleuzes uppfattning om repetitionen som skillnad och förändring. Det som upprepas blir inte enformigt utan något annat.

Källor:
The saying of doing: Om performativitet, Dorothea von Hantelmann, Paletten 04/08
I den frusna passionens heta skugga, Konstobjektets upplösning, Lars O Ericsson
Performance Art, RoseLee Goldberg
Performance som närvaro och begrepp. En estetisk-filosofisk analys, Mimi Gall