En text om repetition, och det fåfänga i att upprepa något i skala 1 till 1. En sådan karta är oanvändbar.

 

——————–
Posted: April 8, 2014
Fredrika Ivarson
Litteraturvetare 

SE:

“Den eviga återkomsten är alltså ett svar på övergångens problem. Och i denna mening får den inte tolkas som återkomsten av något som är, som är ‘ett’ eller ‘detsamma’. Vi missförstår uttrycket ‘evig återkomst’ om vi förstår det som ‘återkomsten av detsamma’. Det är inte varat som återvänder, utan snarare själva återvändandet som konstituterar varat, i samma mån som det affirmeras om blivandet och om det som förflyter.” (Giles Deleuze, ur Nietzsche och filosofin)

Det finns inga original, bara kopior som är mer eller mindre exakta. När vi upprepar, imiterar eller kopierar något får orden oss att tro att vi kommer tillbaka till något som är likt eller identiskt. Men repetition skapar inte likhet, utan skillnad, säger Deleuze, som introducerar begreppet simulacra för att beskriva det här. Skillnad är, enligt det här sättet att se en egenskap i sig, inte en relation mellan saker. Världen är skillnad, evig förändring, tillblivelse, säger Deleuze och man hör ekot av Nietzsche och långt tillbaka också Herakleitos. Herakleitos, ”den dunkle”, försokratikern som i ett av sina bevarade fragment uttrycker det: ”Man stiger aldrig ned i samma flod två gånger.” Och utvecklar tanken: ”I samma flod stiger vi och stiger inte. Det är vi och inte vi.” Inget är bestående, allt flyter och allt förändras.

Den som någon gång försökt återskapa något exakt, konstnärligt eller i livet förstår att det är så här. En konstlärare vet att man kan säga ”kopiera” till en elev och att resultatet blir allt annat än en imitation, lika lite som en naturstudie blir en upprepning av verkligheten. Den som av ren lättja har försökt imitera sig själv vet. Självklarheter kan man tycka. Ja, men också subversivt. För lika lite som en konstnär kan imitera det som är i ständig rörelse kan vetenskapen göra det. Vetenskapen kan, liksom konsten undersöka världen. Men eftersom kunskap är makt fortsätter vetenskapen att, med exakthet och evidens som vapen påstå att bara den kan säga något om hur världen egentligen är beskaffad.

We’re proud to present Julia Ekströms installation Rievocazione di confusione at BRUNAKRA, opening April 18th 2014.

———–

Rievocazione di confusione (without English translation) are various movie scenes re-enacted or re-staged after Federico Fellini’s movie 8 ½, 1963…

These scenes structured by rules, followed and written before the shooting – are intended to envision and translate new images, those images you make before a screen, and also intend to react back upon what has already been envisioned and filmed by Fellini.

It may ask so cinematically – what do you make of Fellini’s scenes? can you see or experience what I made of them, some of them. The experience of putting oneself in the director’s shoes is what the artist has done, and asks a viewer about positions. Positions before the camera, before the screen, at what time, in what space – in what languages?

The scenes are build upon the original script. That is to say, what Fellini has written, is both translated into images and translating his images, but are also translating at other levels.

If repeated or made once again, what does this double image do back upon his envisioned image – how does it translate? Translation may also be thought to be a position between a ”two” – the one to the other – therefore positioned, and made into another, (or traveling by movement of becoming).

When specific scenes are enacted, performed, re-visioned and documented again, a lot of questions translates from what has been done – that is the artist doing something to something. To do something to something – or to undo it’s becoming with something, you have to make use of something.

When translating, your use of linguistics and very specific rules of grammar makes you end up with understanding something that has been un-understandable before, meaningless, even hidden.

The possibility(ies) for artists to rework historically what images, movies, texts, scenes, characters has become or are still becoming – is the possibility to highlight and critique that hidden. Critique is the process of asking what there is, to find what may be hidden.

The use of Translating, images, scenes, postures, costumes, script, facial expressions, utterings and so on – are

With interest in specific scenes in Fellini’s  8 ½ – Julia Ekstrom creates spaces wherein a criticality towards translation and repetition can evolve.

This evolvement is not so much one of testing – untill certain results occur – but are from its beginning an experiment made possible from prepared rules, such that informs her characters what the setting is, but not rules that decides what that characters translates it into, the experiment therefore happens or translates itself before the artist – as a result of those rules. By repetition criticality is structured as images. One result of a scene are the questioning positions of two characters who repeats their lines three times. Their positions as gendered characters are questioning both themselves but also back to Fellini’s use of gendered characters – what are they performing in his scenes….

questions